Godkväll!
Måste ju klämma in en liten rapport om dagens promenad.......som jag hade förväntat mig skulle bli i stil med dom andra promenaderna jag och Aston gjort tillsammans med grannarna.......eller HUR!!!

...men Natus då.....inse att Aston är tjurigare än en röd gris....han kommer aldrig att vika ner sig.....jucka på du!
För det första så var det väldigt "tungtrampat" ungefär som att gå i sand....efter 500 meter började vi gnöla nåt om "när får man gå hem?"...men vi kämpade på.

Hundarna flög som vanligt som skållade troll, där verkar inte underlaget spela någon roll!

full fart framåt

borsett från att det är pust och stånk att ta sig fram så är det otroligt vackert i skogen, tyvärr var det lite disigt idag
På väg hem så dök det plötsligt upp en hund från ingenstans, han kom och sprang ikapp oss, en flat coat retriever, väldigt glad verkade han men det knorrades lite mellan honom och Natus och det är ju svårt att veta var toleransnivån ligger på en hund man inte känner, så jag tog med mig denna rymling och Aston och gick tillbaka den väg han kommit....inte en människa i synhåll, lyssnade men kunde inte höra att någon kallade på honom så vi gick tillbaka till vårt sällskap.

Jaha och vad gör vi nu? Det kändes liasom i ryggraden att det kommer inte att dyka upp nån husse eller matte till den här okända vovven.
Så då ringde jag till polisen och talade om hur landet låg och att jag tog med mig hunden hemöver så fick dom kontakta mig på mobilen om någon saknade honom.
Det kom en man gående på stigen som trodde sig känna igen hunden, kanske bodde det nån liknande nån gata bredvid honom, vi sa att om han stötte på nån som var ute och letade så hade polisen mitt nummer.
Så långt allt väl.....
Anne-Lie och jag kom överens om att hon skulle gå före med Natus och sen komma tillbaka och möta upp mig med ett till koppel eftersom jag helt plötsligt blivit med två hundar...men bara ett koppel....
Så hon gick...."vart ska jag gå då?" sa hon "ska jag gå efter gubben?"...... ja. gör det, gå rakt ner sa jag som den självklaraste sak i världen....jag kunde väl inte veta att hon hade noll koll på vart hon var, jag har ju trampat runt i dessa skogar en hel del så i min sinnevärld är det helt glasklart åt vilket håll man går när man ska hem.....och den armade gubbstrutten gick inte rakt ner utan sneddade till höger över kalhygget......och grannfrun efter.......
När jag sen började gå framåt så ser jag bakhuvudet på henne......och hon var inte på väg hemåt.....jag ropade men avståndet var för långt så hon hörde inte.....det är ju strålande när båda rusar runt bland tall och gran med mobilen i högsta hugg för att knäppa kort, när när jag skulle behöva använda den för huvudsyftet..att ringa...då har jag inte hennes mobilnummer inlagt....och inte hon mitt heller......
Ja ja men hon kommer ju ner på skogsbilvägen så då tar hon väl vänster och går åt rätt håll....så där stod jag uppe på kalhygget och blickade bort mot skogsbrynet där hon borde dyka upp.....eller inte...SHIT jag har slarvat bort grannfrun!!!!
Och då dök ju genast denna tanke upp.....där sumpade jag lånet av takboxen.....;0)
Men herregud, när hon kommer upp till gläntan måste hon inse att här gick vi förut så nu är det dax att vända....men tänk att då hade den hjälpsamma gubben dykt upp igen och Anne-Lie hade frågat var hon var.....och han hade snällt nog skickat iväg henne i skidspåret för att gå värsta omkroken för att ta sig hem......totalt off vad det gäller lokalsinne...men hjärnkontoret funkar bra på henne....hon ringde eniro för att få mitt mobilnummer...den tanken slog aldrig mej....." vart är jag?"...då hade jag precis mött denna återkommande gubbe jag oxå igen och frågat om han sett min kompis med en rottis...trodde jag skulle dåna av när han berättade vilken väg han pekat ut åt henne.......men snälla herr gubbe, varför sa du inte åt henne att vända och följa skogsbilvägen tillbaka...???? ( tänkte jag, jag sa inget)
VÄND sa jag till grannfrun, överlycklig att hon kommit till rätta.......eller är det kanske ett bra byte att gå till skogs med en rottis med sin matte och komma hem med en Flat coat retriver?

det är bara två hus i slutet på denna skogsväg så biltrafik är i princip lika med noll
Och för att inte slarva bort henne igen så fick hon gå en bit framför...men aldrig utom synhåll, och jag hade fått den strålande idén att koppla den okända hunden och ha min egen lös, kände ju liksom ett ansvar att hålla koll på honom....och på grannfrun......;0)
Aston var fantastiskt duktig för han ville hela tiden springa ikapp Natus men lyssnade på mig och höll sig i skinnet.
hemma försökte jag tyda öronmärkningen, vilket inte var det lättaste, så jag ringde till veterinären...jag säger det igen, GULD att ha dom runt hörnet, så den okända och jag traskade dit för att få hjälp med att tyda siffrorna, och kolla om han var chippmärkt det var han inte.
Tyvärr så var detta ett sånt där fall när inte ägaren har medgett att info lämnas, men nu visste jag iallafall vilken hund det var.
Så hem igen och provade ett nytt drag....ringde uppfödaren....fick prata med hennes man...som verkade yrare än yr, jag förklarade hur det låg till och han skulle be henne ringa upp......jag väntar än jag!
Kände vibbar att det där skulle inte ge nåt så då ringde jag polisen igen och talade om vilken hund det var så att dom kunde söka ägaren.
Tyvärr så fick inte dom heller fram uppgifterna via jordbruksverket...konstigt!

Det var en väldigt snäll och trevlig vovve vi hittade
Hmmm....undrar om Anki en gammal kompis som bor där uppe i övre Bosvedjan vet av nån sån här vovve? hon har ju hund själv och då brukar man ha koll på grannskapets vovvar......NU kollade jag eniro.....man lär sig.....hittade hennes mobilnr och ringde upp......Det är väl inte Hugo? sa hon då....han lyfte lite på huvudet när jag sa "Hugo"...kanske sa jag...hon var på väg hem från jobbet och skulle stanna till och kolla om Hugo var på rymmen.....hinner bara lägga på så ringer Hugos matte...dom hade gett upp letandet och ringt polisen som kunde hänvisa till mej!
Han hade stuckit iväg från sin matte och tydligen hade dom tagit olika stigar för vi varken såg eller hörde henne....både husse och matte kom och hämtade upp sin guldklimp.....jag kände mig som värsta hundnapparen...men vi kunde ju inte lämna kvar honom heller, hans matte trodde att han fått nys på nåt rådjur och dragit iväg rakt in i skogen så hon var jättetacksam att vi tagit hand om honom......hon fick tipset att genast fixa så att ägaruppgifterna syns på internet och det skulle dom genast göra, hon visste inte ens att man kan söka hunden den vägen.
Så nu är Hugo snart 5 år tillbaka där han hör hemma ......och nästa gång jag tar grannfrun till skogs så blir det med spårlina & walkie talkie.......
Ja´det blev en liten maratonblogg så här på kvällskvisten....men jag vet iallfall en i grannhuset som sitter i spänd förväntan och väntar på denna redogörelse......;0)
trevlig helg!! / AC

Hallå!
Satt och kollade Aftonbladets nättidning igår, det var en artikel om pappan som förlorade sin sambo och nyfödda dotter i en bilolycka, han lyckades bara rädda sin andra dotter och sen hjälplöst stå och se på när resten av familjen förintades i ett eldhav.....
http://singelpappa.blogg.se/
Alltså, har ni inte redan hittat dit så gå in och läs...en blogg som ger perspektiv på saker och ting, små ting i vardagen som tas för givna blir man påmind om....livet är till låns och det kan ändras på en sekund.
Jag tänkte skriva en kommentar men visste inte vad jag skulle skriva, och länka till min blogg skulle jag inte drömma om att göra....vadå triviala problem...."hunden kräks upp frukosten.....och?
Så helt plötsligt så kändes det som att vad håller jag på med?
Men efter att ha sovit på saken så kom jag fram till att det som händer i mitt liv kanske inte är så mycket värt att skriva om, men samtidigt så finns det nog plats för alla sorters bloggar.......så jag fortsätter att svamla på men det känns just nu ganska futtigt.

Ja och vad har jag att komma med idag då?...typ ingenting, vi ska dra till skogs med Natus och hans matte, jag har nyss kommit hem från jobbet så det blir väl om nån timme skulle jag tro.
Det är väldigt mycket målande och tapetserande runt om i vårt avlånga land om man gluttar i andras bloggar....jag får dåligt samvete som inte gör nåt......kan bero på att jag verkligen INTE gör nåt, men min äkta hälft håller alltid på och donar i nåt hörn.....min egen handyman!
Så nu kände jag att jag måste ge honom lite credit...här kommer före och efter bilder på trappen, det låg en beige heltäckningsmatta i den när vi flyttade in för 20 år sedan, den åkte ut ganska omgående och sen har trappen varit en sorglig historia tills nu då!


Vi fick ju ta om trappträningen med hunden för dom nya stegen blev ganska hala....men nu har han kommit på hur han ska göra så nu går han upp och ned själv, inte för att han behöver gå ner i källaren men är jag borta kan han ju alltid gå ner och kolla vad Magnus har för sig.

Det senaste projektet på Bågevägen är garaget, som ligger i källaren....snacka om att vi skulle ha behövt det nu till hojarna, men så tänkte vi inte när vi rev ut garageporten och satte en dörr istället.....
Tanken var att det skulle bli ett rum för nån av barnen, men nu är det bara en arbetslös unge som bor hemma och han har redan ett stort rum i källaren.....
Nu ska vi gå iväg till skogen, har nyss haft ett låångt snack med Anneli i Hassela....och hon och Camilla verkar ha fått nån illusion om att Astons päls inte längre är krullig.......eller HUR!!!!

Trevlig helg / AC